Jag är halvfull en lördag som jag nu för tiden sällan är. Vet inte längre om det är kul eller jobbigt, känns som jag brottas med de båda när jag förtär alkoholen, någon som känner igen sig?

Jag vill känna lyckan av bruset men jag känner mest minneåterbäring och tröttheten, jag kan alltså inte längre slappna av när jag dricker några glas utan bara känna att sömnen är svaret på alla mina filosofiska frågor.

trött.

Önska jag kunde vara i Sthlm för min familj, specielt för Valle. Han har utställning och de betyder mycket för mig att se det han gjort och gett sin själ för. Aaa, det är alltid något att lägga ner energi på. Trots att det kanske är något han har talang för blir de inte lättare för de.
Press.

Eller önskar jag kanske att jag är här jag är nu.
Familjen.
Nej, uch. Trött. 
De förflutna, det gör mig trött. Det såkalla familj. Det gör mig trött. Inga bra känslor alltsomoftast.
Tacka mig för att jag dragit mig ifrån och har mitt eget liv. Vad jag tror är mitt liv.

Jag vet att jag är stark och jag älskar mitt blod mest av allt, men trots min kärlek till mitt blod. Vill jag leva med distans till det.

Men vem är inte skadad. Jag är skadad. Jag vill inte vara utan det som fanns i de förflutna men kan absolut inte leva i de.
Att jobba med sig själv är något som tynger oerhört och de spökar som skoskav speciellt när jag dricker lite nuförtiden, jag blir ledsen och arg på min svaga självdistans. Fyfan.
Trolla mig tillbaka föratt rätta till. eller var det ens min uppgift? Ja, Nej, jooo..
Äch.



E.