När vädret är grått, blåsten ökar lövens rasslande & den blöta asfalten får bilarna att bli matta av smutts, märker man hur isolerade människor blir. Även om de är ute och går på stan så böjer dom extra mycket på huvudet, kryper i hop med axlarna och ökar takten för att nå sina mål. Om man ger det en chans och själv höjer huvudet blir man som en iakttagare på en gigantisk tavla, som om man kan röra på de med finger topparna. Så ensam men ändå inte.
I hissen upp till Droppen i Nordstan stod jag och två män. Jag stog typ mitt emellan dem och ändå pratade de med varandra om vad städerskans namn var, och jag hade ingen aning om vart jag skulle fästa blicken för jag passade inte alls in i detta sammanhang. Lättad vad jag när de hoppade av en våning innan mig, hissar har en förmåga att få en att känna sig obekväm då den personliga sfären blir mixad med en annans. Lustigt.
Sjuksköterska Camilla på Droppen har gjort min dag lite soligare. Jätte mysig kvinna med ödmjukhet i blicken och intresse för en annans välmående. Hennes passion var att hitta fina blodkärl och hoppas på att järnhalt-mätaren visar över 125. Min järnhalt i blodet var 126, puuh. Alltså går jag vidare till the next Round. Om fem veckor får jag veta om jag har fullt friskt blod, vilket vi är 99% säkra över.
Klockan var halv tio när jag gick därifrån och jag ville inte gå hem men ändå var allt fortfarande stängt & kläderna i affärerna fortfarande fint ihopvikta. Dock var mitt kära Espresso House öppet, så de fick bli en Vanilj latte med sojamjölk och en tidning. Mysmorgon & njuter av att pengarna har kommit in på kontot. Rastlös virrade jag runt lite i Saluhallen, jag tycker det är helt fantastiskt där inne. Mest äldre människor som strosar runt där en tidig Fredagmorgon för att köpa fräsha varor till middagen och de kommer med spontana kommentarer och får den unga säljaren att skratta. Den äldre vandrar vidare med sin rullator, nyfångade fisk & varm i hjärtat!





E.