Länge har jag funderat på om man skulle skriva en bok. En bok relaterad till verkliga livet, inget "hitte på"-gojjs för det kan jag inte. Jag tror att jag är för dålig för att fantisera ihop saker men dock bättre på att tolka och reflektera skumma vardaglinga ting.

Att grummla är en vara jag har gott om ( Och så var det han & hon & ditt & datt.. ) om de så är pesimistiskt eller optimistiskt så tror ja att båda tankebanorna hjälper mig att lära känna en ny liten del av mig själv hela tiden.
Så som jag reagerar känslomässigt i en viss situation kan till mig själv komma att förvåna ibland, men är inte det något jag måste lära känna och förstå hos mig själv?
Då kanske man kan dämpa besvikelsen eller ångesten till nästa gång en liknande händelse sker, genom att vara klokare och mer insatt i sig själv. Jag vet inte, nog bara flyktiga tankar..
MEN i alla fall så tror jag att det kan funkar så för många.
Detta skulle jag vilja skriva om. Människor påverkar varandra hela tiden så att man grummlar, Hur jag uppfattat/ar, tänker och tror saker om de människor jag mött/er. Och alla känslor jag har gentemot dom; hat, kärlek, avund, förståelse, empati, sympati och glädje.

Becca och jag lider av någon sorts analysberoende, sällan går det en dag då vi inte pratar och går igenom dagen, diskuterar de människor vi träffat eller tänkt på. Kul det hade varit att skriva en bok, jag lovar det hade kunnat bli jävligt intressant.
Våra liv är fulla av skumma relationer och ljumma attraktioner som skulle, med hjälp av våra olika erfarenheter, kunna uttryckas i fräsiga berättelser.