Vaknade idag och kände mig lite som om musten hade gått ur mig, istället för att känna mig utvilad!
Har en känsla av att det har med detta trista vädret att göra och att det man längtar till ligger så långt fram i tiden, dock flyger tiden förbi och om man försöker vara medveten om det så ska det gå lite lättare. :D

Efter att ha tyckt synd om mig en stund tog jag mig i kragen och rustade upp mig. Åkte till mamma i Båstad för att få ordentlig mat, bara prata och mysa en stund.
Idag är det verkligen höst, nu sitter jag här på min brors dator och snacka om att det susar löv utanför fönstret.

Tidager beslutade mamma, Alex & ja oss för att gå en promenad med min lilla Stolthet, min hund Dixie.
Så glad att få träffa henne också hon ger så mycket kärlek och kraft helt kravlöst, underbara djur!
Iaf när vi var ute på promenaden gick vi en sväng i skogen, i början av stigen in i storskogen står en jätte skylt : "Varning för fallande träd", inget som hindrar en utan man tar klivet in i den stora skogen och fortsätter. Som att våga kliva över en gräns trots risker. Spänning. Även meningen: "Varning för fallande träd" gjorde att jag kände mig hemma, som om jag var inom mig själv, för det var exakt så som jag kände mig, just att jag kan fälla träd med detta humöret.
 Det som gjorde min dag var att hänga & gunga i lianer med min brorsa, jag vill var barn igen...Jag älskar att leka, vill inte bli stor.
Saknar den stora dosen av spänning, pirr i magen & nyfikenhet som man hade som mindre.
Idag kom jag tillbaka till det men hjälp av lillebror...

...och Fan vad det var underbart!