Vi var nyligen i Belgien. Det var både jätte jobbigt och väldigt mysigt.
Morfar är just nu väldigt dålig och det är tufft att se hur snabbt en människa
försämras så fort de har drabbats av en allvarlig sjukdom.

För mig är det så svårt att förstå eller inse att de väldigt snart leder mot sitt slut.
Som om det aldrig kommer hände så länge det inte hänt, förstår ni vad jag menar?
Döden skrämmer inte förrän man ser den närma sig och ske någon anhörig.

Annars var det jätte mysigt att Nicco var med där, skönt att ha en "neutral" person
som inte har samma insikt i den relation jag tidigare haft med morfar.
Jag fick då även ängna mig åt att underhålla honom ute genom att visa  honom stan
och dricka goda belgiska öl i skuggan av gigantiska & vackra byggnader.



Vad sorg och njutning kan mixtra med ens känslor på en och samma gång.



E.