Jag går genom stan och känner mig långt ifrån en av dom. Tidigare kunde jag älska känslan av att gå bland mycket folk på natten, nästan som en festivalkänsla som gjorde att de ryckte gott i benen. Och man va ute på jakt. Jakten är rätt meningslös, man flyr från ensamheten som om den vore ett moln av taggar som svävar över ens känsliga huvud.

Att låta en önskan sväva fritt och när livet är redo för sitt rätta, när man äntligen funnit pusselbiten som ska matcha sitt eget liv, vet man det. Bara en lång tids väntan.

Jag har hittat en pusselbit, han är min min min och kommer hem hit om fyra veckor. Visst är han fantastisk. Han är en Långhårig DvärgTax som ska heta Tarantino, men förkortning Tino då, eller Gilbert, har lite svårt att bestämma mig!